HIKING: jakten på den bästa snön

Som jag nämt tidigare jobbar vår hyresvärd som guide och skidlärare. Han är ofta ute och hajkar i bergen och länge har vi försökt passa in en dag då jag är ledig och kan följa med. Nu har det skett.

  • Första reaktion: Fy fan i helvete vad jobbigt det var.
  • Andra reaktion: Något av det mest fantastiska jag gjort under mina 21 år i livet.

För att ta det hela från början. Jag väcktes av väckarklockan 7.00 och åt en rejäl frukost. Havregrynsgröt med mosad banan och en stor kopp kaffe. Efter en hysterisk morgon av packning, tekoking, klädbyte och kameraletning hann vi med bussen precis. Jag passerade en sportbutik för att fixa en detalj på mina bindningar som länge varit utsliten. Tänkte att det kanske var dags nu när säsongen snart är slut…

Väl uppe på berget så börjas det. Först och främst går vi igenom utrustningen som jag har fått med mig i den lånade ryggsäcken. Snöskor, stavar, beeper, lavin spade, lavin pinne (som används genom att sticka den ner i snön för att leta efter begravda skidåkare) och sist men inte minst ett andningsststem kopplat till ryggsäcken som ska hjälpa mig att andas om det nu skulle bli så att jag hamnade i en lavin. Vilket han sa va ytterst otroligt, men en vet aldrig.

Vi börjar skråa längs kanten på toppen, bort från alla människor, liftar och pister. Tills vi plötsligt stannar och jag kikar uppåt. Två lines är allt jag ser och resten helt orört puder i massor. Av med brädan, jackan och hjälmen. På med snöskor, solglasögon och börja gå. Gå, gå och gå. Vi gick i ungefär 20 minuter. Den här första vandringen var den kortaste och en av tre vi gjorde den här dagen.

Jag var totalt slut och undrade hur i hela fridens namn jag skulle klara den här dagen. Har jag tagit mig vatten över huvudet tro? Men det räckte med det första åket att få mig att förstå varför jag gjorde det här. Vi var på skuggsidan av berget vilket resulterar i, trotts det varma vädret de senaste dagarna, mängder av puder.
Kännslan när en har gått upp, med brädan på ryggen, svettats och lididt. Inte en människa så långt ögat når, allt du ser är snö och alptoppar och tystnaden som är.  Att sen swisha ner i den mest fantastiska orörda snön. Finns inte ord att beskriva.

Lunchmackorna åts längs husväggen på en gammal trä lada som någon beslutat sig var en bra plats att bygga mitt ute i ingenstans. Helt slut satt vi där och stirrade upp på linesen vi just hade gjort. Solen gassade och vi njöt i tystnad. Bergen talade för sig själva. Nu kan en tro att det slutade här. Men nej.

Nu började den värsta av alla vandringar. Nu skulle vi tillbaka upp igenom dalen igen för att komma tillbaka till liftarna. Som grädde på moset hade vi lite bråttom för att hinna tills liftarna stängde. Därför sa han lite käckt, gå så fort du kan och stanna inte. Va du än gör stanna inte, fortsätt gå. Så vad gjorde jag? Jo jag gick, som jag aldrig någonsin tidigare gjort. Med dom otympliga snöskorna släpade jag mig fram i en och en halv timme. Sista biten var så brant och jag var så slut att jag fick hålla tillbaka spyan. Stirrade upp på himlen och fokuserade på andningen. Har inte något minne av den sista biten, gick som i en dimma. Men upp kom jag och vi hann precis till sista gondolen. Hann till och med kasta en snöboll i förbifarten på Natta och kollegorna som höll på att stänga ner restaurangen för dagen.

Självklart skålade vi över dagens bravader med varsin stor öl i dagens sista solstrålar och med det största leendet Klosters någonsin skådat.

Bea

logga

 


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s